Så här började det
I mitten av 70-talet flyttade två nya familjer till Norr Amsberg. För de som redan var bybor var dessa människor väldigt exotiska då de hade hästar med sig. Tro det eller ej, men före de nya familjernas antågande fanns det endast två stycken hästar i byn, det var Sputnik och Dior. Detta var startskottet på det som idag är Norr Amsbergs Ridklubb.
Några eldsjälar samlade ihop ungar och föräldrar till ett möte på skolan. Detta var på hösten 1978. För många var det var mycket spännande när det beslutades om att en ridklubb skulle startas i byn, Norr Amsberg Ridklubb. Fem privathästar skulle vara med. Det var Sussie, Lizzie, Dior, Tindra (Tinja) och Donna. I grannbyn Båtsta, lånades två hästar in, det var Nicke och Donny. Deras matte var för övrigt den första ridläraren, Anki. Bakom nuvarande matbespisning, mitt i byn, lånades mark till en ridbana. Med gemensamma krafter och sponsring av föräldrar så byggdes en superenkel ridbana. Men snacka om att alla kände sig stolta. Ridlektioner startades upp med verksamhet på helgerna. Med jämna mellanrum så var det alltid någon häst som sprang igenom det enkla staketet som fanns runt ridbanan och efter ett tag så var det någon snäll förälder som byggde ett stadigare. I början av 1979 fanns det 5 stycken ridgrupper med 4-5 elever i varje grupp. Det var inte det lättaste att vara ridelev i klubben på den tiden. De lånade hästarna hade alla sina egenheter. Donny, ett russ, var en riktig vildbasare. När han var på bra humör var han snäll att rida men det gick alltid fort. En sur Donny resulterade i bakutsprång, stegringar och rusningar över hela ridbanan. Ryttarna fick klamra sig fast så gott det gick. Nicke däremot var en fjording med ambitionen att lyda och få beröm men bara om man visade att man bestämde. En lat häst som avskydde hoppning och gick fram som en ångvält över staketen. Sussie var en vresig gammal dam som tyckte det var löjligt att gå runt på en ridbana. En bekväm madam som gjorde så lite som möjligt. Tindra var ett piggt russ som hoppade bra. En rymmare av stora mått med specialiteten att slänga av sina ryttare. Lissie, en stålmormor med mycket ”go” i. Ärlig, energisk och stabil men otroligt hård i munnen – en äkta fjording. Donna var egentligen ett charmtroll men istadig. Hon retade gallfebern på många genom att resolut sätta i alla fyra benen och vägra att röra sig en millimeter. Dior var en nordsvensk, stor, ståtlig och stark. En manskapsbod införskaffades så småningom som klubbstuga, och den inreddes gemensamt i styrelsen. Klubben fick tillåtelse att ställa den utanför ridbanan. Det var toppen, nu behövde inte föräldrar och alla andra stå och frysa längre och medlemmarna fick ett ställe att vara på när de hade möten och teorilektioner. Ridklubbens första arrangemang var luciafesten i december 1978. Ett luciatåg skred genom byn med Monica Jansson som lucia. Borlänge Tidning fanns på plats vilket gav lite extra PR för klubben. Luciafika fanns i lärarbostaden och klubben hade lotteri.
IDÉERNA FLÖDAR TILL NYA AKTIVITETER FÖR NARK:S MEDLEMMAR
Under 1979 anordnades många olika aktiviteter och klubbtidningen SNARK gavs ut. En föräldrafest gick av stapeln i mars där ca 60 personer samlades för god mat och trevligt samkväm. Med på festen var naturligtvis NARK:s första ordförande, Conny Nordin. På våren samma år höll klubben en vårfest med tävlingar. Två klasser vardera av hoppning och gymkhana (hela havet stormar och slalom). Redan nu visade NARKmedlemmarna prov på verklig sportsmenship, de gladdes med de framgångsrika och tröstade dem som hade otur. Vidare anordnades detta år en teorikurs i skolans matsal, hubertusjakt, lucia med fackeltåg och en julfest i Tallmon. Och innan klubben ens fyllt ett år kom en inbjudan från Borlänge Ridklubb om märkestagning (Ridborgarmärket). Redan nu kändes det som att klubben satt sitt kännemärke på kartan inom Dalarnas ridsport.
Norr Amsbergs Ridklubb 