Första bidraget från Borlänge kommun

1980 kostade ett entimmes ridkort 50:- och ett halvtimmeskort. 25:-.

I juni 1980 blev hästen Kask klubbmästare i hoppning och en dressyrtävling anordnades i augusti samma år.

Under 1981 utmanade redaktionen för klubbtidningen SNARK medlemmarna till en berättartävling där första priset var en ridlektion. Hur  många bidrag som kom in förtäljer inte historien men det visar att idéer till aktiviteter fanns och oftast genomfördes de på ett strålande sätt. Medlemmarna ställde upp och klubben frodades. Detta år bestod KM av två klasser vardera av dressyr och hoppning, en för noviser och en för de duktigare ryttarna. Ett medlemskort kostade nu 15:- för gamla medlemmar, 25:- för nya och 10:- för passiva medlemmar. Vid årsmötet 1981 tillsattes både en tävlingskommitté och en tidningskommitté och klubben införskaffade klubbtröjor med emblem.

Förutom ridlektioner bestod verksamheten nu av bland annat klubmästerskap både i hoppning och dressyr, hubertusjakt, ridläger, utflykter och varje påsk äggsafari (häst och vagn) för de yngsta eleverna.

FÖRSTA BIDRAGET FRÅN BORLÄNGE KOMMUN OCH ÄNTLIGEN EN LJUSNING

Vad skulle Ni göra om Ni fick 500 kronor? Det var i alla fall vad klubben fick i startbidrag av Borlänge Kommun 1983. Helt plötsligt var Norr Amsbergs Ridklubb ”rik”, inte bara på medlemmar utan även i kontanta medel räknat. Dock finns ingen säker dokumentation vad pengarna gick till men en gissning är att de ”lades på hög” för framtida behov.

1984 var ändå ett historiskt år för NARK. Äntligen fick klubben strålkastare på ridbanan vilket innebar att ridlektioner även kunde hållas efter mörkrets inbrott. Detta var även året då trotjänaren Lissie fick pension. Nu kunde stålmormor lugnt stå och titta på de andra hästarna, då de slet för brödfödan. Ridpriserna fastställdes på årsmötet till 12 kronor för 60 minuter och 6 kronor för en halvtimme med en inträdesavgift på 50 riksdaler.

INKÖP AV EGNA HÄSTARÅren rullade på och klubbens ekonomi växte så att 1988 kunde den första egna hästen köpas, Filur som var en new forest ponny. Inom loppet av några år så hade klubben fler egna hästar. närmare bestämt sex stycken. Dessa var, förutom Filur, russet Donny som varit med från första början i egenskap av privathäst, korsningsponnyn Cindy, connemaran Tintomara, new forest ponnyn Jesson och slutligen korsningsponnyn Simon. I detta läge hyrde klubben in sig i ett stall i byn och plötsligt så var NARK en ”riktigt ridklubb” med allt som det för med sig!

PRESENTATION AV KLUBBEN

Ett 4-sidigt blad utformades som en presentation av Norr Amsbergs Ridklubb, där följande kunde läsas:

Norr Amsbergs ridklubb är en av landets minsta ridklubbar som bedriver ridverksamhet med egna hästar samt att klubben drivs ideellt och på ett lite annorlunda sätt.

Vidare berättas att baracken, klubbstugan, ska målas och piffas upp eftersom den är i dåligt skick invändigt. Vid den här tidpunkten hade klubben ca 80 medlemmar där ca 55 deltog i lektionsridningen. Klubben betraktade sig själv som en nybörjarklubb för barn vilket gjorde att hästbeståndet endast bestod av ponnyer. Även då ingick endast sex elever per ridgrupp vilket gjorde att ridläraren hade tid för alla.

Ridlektioner bedrevs tre dagar i veckan med tre grupper per dag och rideleverna själva ansvarade för mockning och kvällsfodring dessa dagar. Första gruppen var alltid en nybörjargrupp och den mest rutinerade gruppen red sist. Denna grupp fick hjälpa de mindre vana att hämta hästar från hagen samt att eskortera dem till ridbanan. De rutinerade stannade kvar vid ridbanan hela lektionen för att sedan gå upp och göra iordning stallet för natten då mellangruppen red. Ett annorlunda system som dock fungerade.

De övriga veckodagarna sköttes stall och hästar av fodervärdar som då betalade 400 kronor i månaden. Vid denna broschyrs utgivande var åtta tjejer fodervärdar och de var mellan 10-18 år gamla. De fick även då nyttja hästarna som sina egna när de inte användes ridskoleverksamheten.

En  ungdomssektion fanns också. De anordnade bland annat luciatablå, julpyssel, bytesdagar, rykttävling, prova-på ridning för vuxna och mycket mera. US hade en egen styrelse och egen ekonomi och tanken var att de skulle ordna annat ”häst-kul” utöver lektionerna. Detta för att få så många som möjligt engagerade och att de skulle få mer kontakt med  ridskolan och hästarna.

Kön till de åtråvärda ridplatserna var lång, ca 110 stycken ville börja rida i Norr Amsbergs Ridklubb och det var omöjligt att utöka antalet ridlektioner på grund av instruktörsbrist. Kölistorna bestod av tre olika listor, en för  nybörjare, en för elever med ridvana och en för mer rutinerade elever. Barn från Norr Amsberg hade förtur eftersom klubben, en gång i tiden, bildades för just bybarnen. Klubben skulle aldrig fungera om inte tjejerna i byn tog hand om hästarna och då kan man också förstå att fodervärdarna ”handplockades”.

Ridinstruktörer var de äldre flickorna i klubben som alla hade gått någon/några av Ridsportsförbundets ridledar/ungdomsledarkurser.

Som ni förstår var många av de som jobbade med klubben på den tiden unga och klubben blev deras liv, här tillbringades så gott som all fritid och allt arbete var ideellt förutom om man var ridlärare, då tjänade man en slant. Hade man sedan sin egen häst med på lektionen så fick man en liten slant för det också.

”Nu när jag sitter och tänker tillbaka på alla dessa tonårsdagar som jag och mina klubbkompisar tillbringade i stallet, lastade hö/halm någonstans eller byggde hagar… FANTASTISKT – vilket jobb vi gjorde och gör – många är ju fortfarande aktiva.”

Citerat direkt från Katrin Bengtsson (tidigare Karlsson).